Det är rädslan för allt, tydligt och oskiljaktigt från livet självt

Écrire c'est tenter de savoir ce qu'on écrirait si on écrivait - on ne le sait qu'après - avant, c'est la question la plus dangereuse que l'on puisse se poser. Mais c'est la plus courante aussi.

Det är Marguerite Duras. Hon verkar helt galen. Eller i alla fall vild och utan omsvep i... När man läser det hon skrivit. I vissa texter. Hon drack väl för mycket.

Det där citatet är från boken ”Att skriva”. Jag läste den för ett tag sedan. Boken innehåller fem texter. Den första heter just så; ”Att skriva”. Den är varsamt översatt av Kennet Klemets. Det är en stark text om kampen med orden. Duras har en säregen stil och en egensinnig tanke om vad det är att vara författare eller det kanske snarare om just ordens förhållande till verkligheten. Skrivandet som varande något mer och större än detta att kalla sig författare. För Duras är skrivandet allt, det är på liv och död. För att leva måste hon skriva.

Det finns föreställningar om vad det är att skriva. En är författaren som hantverkare. Författaren har en idé om vad hon vill skriva och så skriver hon det. Det handlar om att få något ner på pappret.  Författaren har kommandot över texten.

En annan uppfattning handlar om den stora inspirationen. Författare som "drabbas" av en text. Texten kommer till, och skriver sig genom författaren och hon har bara att lyssna och fånga den. Följa med och nedteckna. Det är texten som har makten över författaren. Jag tror Duras skulle ha räknat sig till den senare kategorin. Hon skriver om skrivandets vildhet…

"Skrivandet gör en vild. Man återvänder till en vildhet som föregår livet. Och man känner alltid igen den, den är skogarnas vildhet, lika gammal som tiden. Det är rädslan för allt, tydligt och oskiljaktigt från livet självt.” 

Skrivande är alltså för Duras en naturkraft, något större än henne själv. Det är tungt och smärtsamt, hon måste gå in i det. Hon gör sig inte till för läsaren.

”Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev – och det vet man bara efteråt – innan är det den farligaste frågan man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste".

Duras är fortfarande i modernismen. Hon kan nog ses som en modernistisk författare. Det finns något bakom verkligheten, bakom erfarenheten - ett dolt lager. Autenticitet. Jag tror att det i stor utsträckning kom att förkastas redan före henne. Borta är de flesta som, liksom Duras skrev med en sådan uppriktig vrede. Men hos henne finns den. Eller är det vrede? Kanske snarare skräck… eller sorg och förundran? Vad händer här, var det detta jag skulle skriva? Det tycks mig som om hon texten igenom frågar sig själv och läsaren detta.

”Att skriva” Marguerite Duras, 1983. Översättning: Kennet Klemets, 2014, ellerströms förlag.
Den finns till exempel på Bokus, Adlibris, CDON... med stor sannolikhet på Bokbörsen. Eller direkt från förlaget; ellerströms